”SOM ATT VI DELAT HJÄRNA”

Ett samtal med Charlee Petersson och Johanna Ottosson

Vi var ju totala främlingar innan vi började läsa kandidatkursen i Medie- och kommunikationsvetenskap på KOM, vilket känns helt sjukt idag. Nu känns det typ som att vi har känt varandra hela livet. Vi tror verkligen också att vi kommer vara vänner livet ut.

Vårterminen 2017 fick Johanna och Charlee deras kandidatuppsats publicerad i rapportserien:  Förtjänstfulla examensarbeten i MKV (FEA)

Vårterminen 2017 fick Johanna och Charlee deras kandidatuppsats publicerad i rapportserien: Förtjänstfulla examensarbeten i MKV (FEA)


Vårterminen 2017 är över!

Café SOL har stängt och salar och korridorer ekar tomma på Språk och litteraturcentrum (SOL).

Jag har bestämt träff med Johanna Ottosson och Charlee Petersson med förhoppningen om att få veta lite mer om arbetsprocessen bakom deras belönade kandidatuppsats: Den nakna sanningen om en blottande censur. Om algoritmisering och fyrkantig disciplinering på Facebook

Redan när jag möter dem i korridoren känner jag av det där magiska som nästan är svårt att sätta ord på. Som om det finns ett magnetiskt fält omkring dem. En delad kreativ energi mellan två mycket nära vänner.

Döm om min förvåning när de berättar att de lärde känna varandra först i våras. När de bestämde att skriva essän, som man skriver under delkurs två, tillsammans.

– Vi upptäckte att vi båda hade läst modevetenskap tidigare och den gemensamma nämnaren blev startskottet för vårt samarbete, berättar Charlee.

– Vi insåg ju fort hur lika vi tänkte och arbetade. Och det kändes väldigt självklart att vi skulle fortsätta att skriva tillsammans, säger Johanna.

Med tanke på slutresultatet kan jag tänka mig att ni satte ribban högt, planerade ordentligt och var väl strukturerade?

Vid den frågan tittar de på varandra och börjar skratta.

– Vi kände att vi inte ville ha en så strikt process utan en lite mer avslappnad. Så det var mer vårt mål än FEA kan man väl säga. Visst hade vi höga ambitioner, och ska inte sticka under stol med att vi hoppades på ett VG, men vi ville också känna att vi hade roligt medan vi skrev, säger Charlee

Och fortsätter:

– Vi hade aldrig någon vidare tidsplanering, vi gick mest efter våra handledningsmöten och rekommendationer på vad vi skulle hinna med och hur vi borde ligga till inför varje möte. Vi tog det lite som det kom och gjorde vad vi fick “feeling för” just den dagen.

Det blir mer och mer tydligt att dessa tjejers vinnande koncept handlar om lust, vänskap och ett brinnande intresse. Att inte låta sig hindras av andras förväntningar på hur processen i uppsatsskrivandet ska gå till.

– Vi skrev både tillsammans och var för sig, om någon fastnade gick den andra in och hjälpte till i det stycket eller den delen. Beroende på vilka sinnesstämningar vi hade de olika dagarna så gjorde vi på olika sätt. Den ena kanske var skarpare på formuleringar en dag medan den andra skrev, säger Johanna.

Det låter onekligen som att ni har haft mycket roligt under ert uppsatsarbete men flöt det på så där obehindrat hela tiden?

– Vi hade en tendens att skriva väldigt mycket när vi fick upp ett flow. Till slut hade vi säkert 15-20 sidor för mycket text. Då sa vår handledare Fredrik: nu MÅSTE ni börja korta ner. Vi hade ett rätt långt arbete med att bara korta ner, korta ner, korta ner och ta bort upprepningar, förklarar Charlee men verkar inte heller tycka att den proceduren var nämnvärt svår.

Det är först när jag ber dem beskriva de sista dagarna, innan inlämning och opponering, som jag ser hur de båda kastas tillbaka till ett par dagar av oro och stress.

– Sista kvällen innan inlämning kände vi oss verkligen inte nöjda med vår slutsats och visste inte riktigt vad vi skulle göra med den. Vi hade egentligen tänkt ägna den sista dagen åt att göra klart all formalia, dubbelkolla källorna, fixa innehållsförteckning, sidnumrering osv.

Det slutade med att vi istället bestämde oss för att skriva om vår slutsats helt! Vi tog i princip bort, eller skrev om, det mesta. Till slut blev vi nöjda, men då var klockan ett på natten och vi hade inte tagit tag i formalian ännu, berättar Johanna med ett uppgivet skratt.

Charlee fyller i fortsättningen:

– Vi syntes igen klockan 07.00 för att avsluta det sista med formalian och det kändes som att vi aldrig ens hade skilts åt kvällen innan p.g.a. så få timmars sömn. Vi åkte till skolan runt klockan 10.00 för att lämna in uppsatsen  och där satt vi sedan med innehållsförteckningen, och sidnumreringen, som vi inte fick att fungera.

Till slut var vi ju tvungna att skriva ut för att hinna lämna in. Vi fick snickra ihop en egen innehållsförteckning och acceptera att vår sidnumrering inte hade blivit rätt. När allt var utskrivet fick vi springa upp till facket för att hinna lämna in till klockan tolv. Det var ganska komiskt när Fredrik kom runt hörnet precis när vi kom springande och sa: Lugn lugn, ni hinner! Men ni är sist...

Nu är jag så nyfiken, ni måste berätta om själva opponeringen och hur ni kände när ni fick veta hur bra ni faktiskt hade lyckats.

– Vi var nervösa inför opponeringen, såklart. Vi visste någonstans att vi hade gjort ett bra jobb men man kan ju inte vara helt säker... Jag sa till Charlee; bli nu inte ledsen om vi inte får mer än ett G. Vi började tvivla och tänka på allt som vi kanske gjort fel, och kunde ha gjort bättre.

När examinatorn berättade inte bara att vi fått ett VG på uppsatsen utan att den också skulle bli publicerad i FEA, blev vi så otroligt glada.

Så, avslutningsvis, vad skulle ni själva säga har varit det främsta skälet till er framgång med uppsatsen?

– Utan tvekan, att vi klickade så bra. Det är otroligt hur lite friktion det varit och hur kul vi har haft under tiden vi skrivit. Vi har skämtat om att det känts som att vi delat hjärna ibland, säger Johanna.

Sedan skriver vi också väldigt lika vilket gjort arbetet lättare, eftersom man inte kan se “vem som skrivit vad” utan allt flyter in i vartannat. Att vi sedan har umgåtts dygnet runt i typ ett halvår har nog också hjälpt...

– Det som har varit väldigt fantastiskt med hela denna situationen är hur vi känner att vi verkligen är bättre tillsammans än vi är var för sig. Vi hade aldrig kunnat åstadkomma detta ensamma tror vi, men genom att arbeta tillsammans har vi höjt varandra och uppnått något vi aldrig trodde att vi skulle, säger Charlee.

Vi känner starkt att vi vill arbeta tillsammans i framtiden och hoppas att en dag kunna starta företag tillsammans.

Så vi kan verkligen rekommendera alla att hitta sin soulmate och skriva uppsats med den personen, avslutar hon med ett finurligt leende.

Vad händer nu?

Det visar sig att båda två har fått jobb inom marknadsföring men redan till höstterminen kommer vi få glädjen att återse dem hos oss. De har nämligen lovat att återkomma och hålla föreläsning för höstterminens kandidatstudenter. Då kommer de att dela med sig av goda råd, och inspiration, inför uppsatsskrivandet.

Den nakna sanningen om en blottande censur

Om algoritmisering och fyrkantig disciplinering på Facebook

Studien behandlar komplexa ting men är lätt att ta till sig och tycka om. Vi hoppas att den läses av många – det förtjänar den!

Institutionen för
Kommunikation och Medier

Klicka på bilden för att ladda ned uppsatsen som pdf

Charlee Petersson och Johanna Ottosson studerar händelser där Facebook har censurerat bilder av den naturliga och nakna kvinnokroppen.

Med sin studie vill de visa hur Facebook reproducerar en mytbaserad bild av kvinnan samt hur plattformen istället för att skydda användarna mot stötande innehåll faktiskt begränsar yttrande- och tryckfriheten, genom att utöva makt över vilken sorts nakenhet som accepteras. Studien behandlar disciplinering av kvinnors kroppar i den digitala världen och knyter an till flera aktuella ämnen: censur, övervakning och användande av algoritmer i sociala medier.

Studien tittar på fjorton händelser där bilder av kvinnlig nakenhet i olika former har censurerats av Facebook eftersom de bestrider plattformens riktlinjer.

Med hjälp av tekniskt utvecklade algoritmer som verkar i det dolda, kan Facebook konstant övervaka användarna och se till att riktlinjerna följs.  Visionen om öppenhet är helt oförenlig med hur dessa algoritmer i det tysta formar hur vi uppfattar världen och i detta fall kvinnlig nakenhet. Vad händer när ett av världens mäktigaste företag utformar egna etiska riktlinjer, men sedan vägrar ta ansvar för konsekvenserna? Och vad gör detta i sin tur med synen på kvinnlig nakenhet? 
    
Vad fotografen Nick Út och Svenska Cancerfonden inte visste var att deras bilder skulle komma att handla om något helt annat än civilt lidande och sjukdomsupplysning och istället bli underlag för en hätsk debatt gällande nakenhet, sexualisering och censur i sociala medier.